Föräldraskap

Måste man sluta förverkliga sig själv och utöva sina intressen för att man blir förälder? Jag tycker mig fortfarande se diskussioner och debatter på sina ställen som mer eller mindre menar att man måste välja mellan barn och karriär/intressen annars är man en egoist. (Även om det har minskat dramatiskt sista tio åren så finns det kvar). Andemeningen är att blir man förälder blir man för livet och då är 100% fokus på enbart föräldraskapet och barnens vilja styr allt. Det enda jag håller med om är att man blir förälder för livet och fokus är på barnen.
Jag skall försöka förklara vad jag menar. När man väljer att fortsätta leva sitt liv med sina intressen i behåll eller fortsätter jobba för att utveckla sig själv så får man mer eller mindre "det dåliga samvetet" på köpet. Jag vågar hävda att "det dåliga samvetet" är frukten av att ha lyssnat på andra människors åsikter och att inte ha brytt sig så mycket om att ta hänsyn till sig själv, vad som får dig till att fungera ultimat eller kanske att följa sin dröm. En del drömmer om att vara hemmafruar och andra drömmer om att göra karriär. Somliga drömmer om att utöva sina intressen och andra vill inte någonting. Vad man än väljer så tror jag att man själv är bäste kvinna (eller man) att veta vad som passar en bäst och vad som funkar för ens egna livspussel. 

Som vanligt är det är mammornas val som ifrågasätts? En man kan komma undan med i stort sätt vad som helst kan man tycka ibland. Det är liksom OK, han är ju inte mamman. En pappa kan till exempel jobba utomlands veckovis utan att någon ifrågasätter varför han inte vill vara hemma med sina barn. Det är tabu att vara mamma och vilja mer än att ta hand om sina barn. Tyvärr måste jag säga är det oftast vi kvinnor som ifrågasätter andra kvinnor som satsar på sig själva. Vad det beror på kan man nog rabbla hur många olika teorier som helst. Brist på egen självförverkling är en. Att satsa på sig själv utesluter inte att man har fullt fokus och 100% kärlek och omtanke att ge sina barn. Det går nästan alltid att kombinera. Livet är fullt av kompromisser. (Självklart finns det undantag).

Om man som jag har många barn, barn med funktionsnedsättning så tillstöter än fler komplikationer. Man skall helst inte jobba eftersom man borde ta hand om alla barn man satt till världen samtidigt som man inte får gå hemma och leva på "skattebetalarnas pengar som man får för man skaffat så många barn". 
Jag vet i varje fall med säkerhet att om jag är lycklig och avslappnad så blir resten av familjen det med. Om jag unnar mig att göra saker som får mig att må bra mellan varven så blir ungarna gladare ungar de också. Det är nyttigt att sakna varandra ibland. Vem vill berätta för sina barn när de frågar; - Tyvärr, jag kunde inte tacka ja till det eftersom jag hade fått dig då? Det bästa med barn är att de bryr sig inte så mycket om vad det är ni gör om ni bara gör det tillsammans (med måtta så klart, ingen unge vill gå på föreläsningar fem dagar i veckan eller sitta med på träningspass sju dagar i veckan).Ta med barnen till träningen då och då, träna med barnen hemma, det finns masssor av roliga övningar en kan göra. (Träning är mitt intresse därför tog jag det som exempel). Eller om du skall iväg på någonting, berätta vad du skall göra och förklara varför barnet inte kan vara med. Kommunikation är nyckeln.

Sen måste jag förtydliga, det får ju naturligtvis inte gå till överdrift. Barnens välmående kommer alltid i första hand. Om du vill göra något som förverkligar dig själv och ditt barn mår dåligt av det så måste självklart ditt barn komma i första hand. Det är ge och ta. Ena veckan kanske ni gör något som du tycker är roligt och veckan därpå något som ditt barn tycker är roligt. Allt är inte svart eller vitt och alla fungerar olika men ni förstår grundkonceptet va?


0